Pion

Bond Pion

Pionsläktet är det enda växtsläktet i familjen pionväxter.

De flesta arterna är fleråriga, (perenna), örter som blir mellan 0,5 och 1,5 meter höga, men det finns även buskar som kan bli 2–3 meter; de förra vissnar ner under vintern medan de andra är vedartade.

Flera arter är vanligt förekommande som prydnadsväxter i svenska trädgårdar.
Pionerna har flikiga, oftast tandade blad. Blommorna är stora och ofta röda eller rosa, men det finns även arter med gula eller vita blommor.
Det finns drygt 30 arter av pioner

Gullstav

Mörk Gullstav

Ligularia stenocephala

Den kommer ursprungligen från Kina och Japan.

Färgen på blommorna är Gul
och den Blommar i Juli-aug.
Plantan kan bli upp till 170 cm hög om den trivs, den vill ha sol-halvskugga.
Jorden bör vara Fuktig, närings- och humusrik,
Mycket härdig
Förökning: Delning

Senecio och Ligularia, stånds.

Arterna innehåller cancerogena alkaloider och är giftiga.

/C

Penningblad

Penningblad
Lysimachia nummularia L.

Penningblad är en krypande flerårig ört med runda blad och gula blommor som sitter enstaka på skaft från bladvecken.

Växten bildar långa revor som rotar sig.

Stjälkarna är något kantiga och har motsatta blad som är ovala eller nästan helt runda.

Bladen är trubbiga och har vanligen svarta körtelprickar.

Penningblad blommar i juli.

Blommans foderflikar är breda och överlappar varandra.

Den gula kronan är fint körtelprickig och djupt femflikad.

Ståndarsträngarna är körtelhåriga och förenade till ett kort rör nedtill.

Arten sätter ytterst sällan frö och den sprider sig istället vegetativt med de nedliggande skotten. Den är starkväxande och bildar ofta stora bestånd där den förekommer.

Penningblad odlas ofta som rabattväxt i stenpartier eller som marktäckare, men kan lätt bli ett svårutrotligt ogräs.
Den kan också användas som akvarieväxt. - (Det måste jag prova) ...

Den är flerårig och klarar den Norrbottniska vintern bra.

/C

Mina Gubbar i Trädgården

Trädgårdstomtar är jag lite tveksam till men dessa gubbar är helt ok.

Trädgård

Lite bilder inne från min lilla trädgård.

kram Carina

Johannesört

Äkta johannesört
Hypericum perforatum L.

Äkta johannesört är en flerårig ört som kan bli upp till sju decimeter hög.

Den känns igen på den kala, ofta rikt smågreniga stjälken, som har två längsgående lister.

Bladen är motsatta, elliptiska och tätt punkterade av genomskinliga körtelprickar.

Äkta johannesört blommar under högsommaren och hösten, från juli till september, och de klargula blommorna sitter i ganska yviga knippen i stjälkens topp.

Foderbladen är spetsiga och de har, liksom kronbladen, vanligen oskaftade svarta körtlar.

Äkta johannesört används, liksom flera andra arter i släktet, till kryddning av brännvin.

Den har också använts som färgväxt.

Blomknopparna ger en rödlila färg och olja eller brännvin med johannesört, så kallad pirkumolja eller pirkumbalsam, användes utvärtes för att läka hugg- och skärsår.

På senare år har artens medicinska egenskaper på nytt uppmärksammats.

Medicinsk effekt:

Kramplösande, urindrivande, ökar sekretionen av matsmältningssafter, främst galla. Antidepressiv verkan och överkänslighet mot ultraviolett Ijus tillskrivs hypericin. Sårläkande.
Användning:

Invärtes vid matsmaltningsbesvär, depressionstillstånd. Besvär i övergångsåldern; stämningshöjande. Till sårbehandling.

Till saken hör att jag vet inte hur den hamnat i min trädgård, annat än att den måste ha följt med en kruka med pioner.

/C

Backnejlika

Backnejlika
Dianthus deltoides L.

Backnejlika är en lågväxt, flerårig, grågrön ört som kan bli upp till två decimeter hög.

Stjälkarna är ensamma eller löst tuvade, nedliggande eller i blom uppstigande.

Bladen är korta och smala och sitter tilltryckta mot stjälken.

Backnejlika blommar från juni till augusti med lysande rosaröda blommor som oftast sitter ensamma på långa skaft.

Fodret är långt, mycket längre än de små omgivande hylsbladen, och ofta rödaktigt upptill. Kronbladen är trubbiga och grunt tandade i spetsen, de är vanligen purpurröda eller mörkt rosa med vita prickar, men kan ibland var helt vita.

Backnejlika är tämligen allmän från Skåne till Medelpad, mindre allmän eller tillfällig längre norrut. Den växer på torra ängsbackar, i skogsbryn och vägkanter.

Akleja

Akleja
Aquilegia vulgaris L.

Akleja är en flerårig, vanligen kal ört med två eller tre gånger pardelade blad och ofta blåvioletta blommor.

Stjälken är upprätt, upp till åtta decimeter hög, och vanligen grenig upptill.

De strödda, sammansatta bladen har rundade småblad, de nedre är långskaftade och de övre är kort- eller oskaftade.

Småbladen är rundade.

Akleja blommar i juni-juli med vanligen blåvioletta blommor, men rosa, vita eller tvåfärgade blommor kan förekomma.

Blommorna är hängande och sitter ensamma eller i knippen.
Alla hylleblad är kronbladslika men de fem inre har korta, krökta sporrar.
Frukten består av vanligen fem, mångfröiga baljkapslar.
Fröna är blanka.
Odlade sorter är mycket variabla i färg och ibland påträffas också blommor utan sporrar.

Akleja förekommer sparsamt i nästan hela landet.

Den är ofta förvildad och det är osäkert om arten är ursprunglig i Sverige.

Gillar kalkrik jord.


Akleja odlas ofta som prydnadsväxt och flera namnsorter förekommer i handeln.
Förr användes den bland annat mot skabb, men i äldre litteratur uppges den vara giftig i större doser.
Använda växtdelar: Frö, blommor, blad, rötter.
Innehållsämnen: Blåsyra (glykosider), fetter, enzymer, vitamin C.
Medicinsk verkan: Adstringerande, antiseptisk, sårrenande.
Användning: Utvärtes vid sårbehandling.

Under medeltiden användes akleja som medel mot en rad olika åkommor, och senare även som afrodisiakum.

Man trodde sig bota skorv i huvudet genom att tvätta hårbottnen med saften eller ett avkok av örten, och i folkmedicinen har den använts som ett medel mot löss.

Linné uppger att man gav barnen aklejafrön mot mässling och koppor, men det var ingen ofarlig kur.

I fröna har man påträffat en förening ur vilken blåsyra kan frigöras, och man måste därför avråda från akleja till invärtes bruk.

De vackra blommorna kan locka barn att smaka på dem.

Men växten är giftig och fröna innehåller föreningar med blåsyra.

Förgiftningssymtom kan vara allt från slemhinneretning till hjärtbesvär, beroende på hur mycket och vilken del man har ätit av växten.

Vid allvarligare symtom ska läkare kontaktas.

Hoppsan det visste inte jag....

/C

Petunia

petu´nia,

Petunia×hybrida,

art i familjen potatisväxter.

Petunia är 15–30 cm hög, med öppna, trumpetformiga, enkla eller dubbla blommor.

Arten härstammar från Sydamerika.

Den odlas som ettårig prydnadsväxt med en mängd sorter.

StrandVeronika

Strandveronika
Veronica longifolia L.

Strandveronika är en ganska högväxt, flerårig ört med blå blommor i en spetsig axlik samling i toppen av stjälken.

Stjälken är upprätt, upp till meterhög, med motsatta eller kransställda blad.

Bladen är kala eller fint håriga, lansettlika, bredast mot basen, med vasst sågtandad och ofta dubbelsågad kant.

Strandveronika blommar i juli-augusti.

Blommorna är blå och sitter i en axlik samling som ibland är grenig nertill.

Blomskaften är två till tre millimeter långa och foderflikarna är spetsiga.

Fruktkapseln är kal.

Hela växten svartnar vanligen vid torkning.

Strandveronika liknar axveronika (V. spicata), men den senare har vanligen kortare blad som oftast är kortare än fem centimeter och har trubbsågad kant.

De båda arterna kan korsa sig och bilda en hybrid som brukar kallas hällveronika, vilken är fertil och även kan återkorsa sig med båda föräldraarterna och ge upphov till mer eller mindre svåridentifierade exemplar

Den här plantan har jag hittat mitt på en grönskande äng vid E 4 an en gång på 90 talet.

Den är inte så bastant som den som är köpt i butik.

Skira blad och skira blommor.

Utbredning.

Strandveronika förekommer sparsamt till allmänt i hela landet, men med stora utbredningsluckor.

Den växer på fuktig näringsrik mark, på stränder och i ängar, vanligen vid kusten.